Mordet

Dödade min mobil i helgen. Skärmen lade ner när jag tappade skiten i betonggolvet. Har varit utan smartfån i flera dagar nu och känner mig underligt tillfreds. Beroendet av poddar, spela prick-spelet och att konstant kolla FB och insta sitter kvar men generellt mår jag jäkligt bra. Så pass att jag skjutit upp att fixa en ny en. Det är praktiskt med de där smarta apparna för kommunikation och att snabbt kolla upp saker, men mitt inre lugn är mer av en konstant än icke-existerande.

Ska fortsätta lite till.

Imorgon kommer mamma! Ja!

Ventilbehov

Just nu känner jag mest "jag vet inte" på allt. Något kan gnaga ibland och då och då blir livet plötsligt jättetungt. Jag har ingen ventil alls för tillfället. Ingen terapi, ingen husläkare. Vänner och familj har jag så det räcker och blir över, men jag orkar inte älta. Jag är så trött på ältandet. Jag börjar få känslan av att hjärnan är mindre komplicerad än vad som påstås. Att prata om problemen är väl bra, till en viss gräns. Sen blir det ju bara ält och det får alldeles för stort utrymme.

Någon i en podd pratade om meditation och vad det innebar. I varje persons huvud pågår en konstant dialog. Aptjatter, kallade hon det. Det är alla infall och tankar som dyker upp i huvudet och det finns hos alla, men det innehåller inte någon som helst sanning, utan är bara ett bakgrundsljud som man lever med. "Jag fryser, jag är hungrig, jag är ful, jag är nog inte tillräcklig, hon gillar nog inte mig, kan det där vara gott?" Allt såntdär som passerar ens medvetande mer eller mindre uppmärksammat. Deprimerade eller nedstämda personer tenderar att ge stort utrymme för aptjattret och tror felaktigt att det är sanning.

Meditation går ut på att stänga av ljudet och bara vara i sin kropp utan att processa omgivningen. Personer som har stor erfarenhet av meditation har alltså lättare att styra aptjattret och tar det inte på något större allvar. De är mer sällan deprimerade än personer som inte mediterar regelbundet.

Kontentan är alltså att mindfulness och meditation av olika sorter har förmågan att lindra depression. Det system som är en människa är alltså inte mer komplicerat än att om man slutar lyssna på negativa tankar och fokuserar på verkligheten och nuet, så kan man hjälpa sig själv ur en depression. Självklart är det inte så lätt, och olika personer funkar olika, det har jag all respekt för.

Men jag måste få igång mig själv snart. Jag lever på något sätt i en parallell verklighet där jag inte deltar i livet, utan bara väntar på att få komma in i det. Men jag vet inte hur. Eller jag kanske inte vill. Jag har länge känt att jag tröttnat på att leva i en halvdepression och att inget är på riktigt och inget är på allvar.

Jag vill ha färg i mitt liv och känna känslor och sakna någon och vilja prata med mina vänner. Det finns ingen eld just nu bara. Jag ska försöka tända den.

Enkelspårig

Mitt i natten är alla problem tusen gånger större än vad dom är i dagsljus. Känt faktum, men det hjälper inte när man ligger i en knölig säng med hjärtklappning och klockan tickar på. Eller problemen är egentligen lika stora som dom brukar, bara att man inte kan hantera dem eftersom det är mitt i natten. Alla sover, affärerna är stängda, kundtjänsterna ligger nere för natten och vännerna hör inte av sig.

De senaste nätterna har jag faktiskt lyckats sova utan att ta en enda sömntablett. Helt sjukt!! Ibland utan ångestdämpande också! Det måste bero på nya medicinen. Sover himla bra på morgonen också... Skulle faktiskt kunna sova hela dagen om jag fick. Kontentan är iaf att jag tror att jag och medicinen kommer att komma väl överens. Vågar inte ropa hej, men som sagt, försiktigt hoppfull.

Tillbaka?

Nu har jag sommarlov och ganska lite att göra. Minns inte varför jag slutade skriva. Det hann nog aldrig bli en vana, och därför försvann det ur mitt huvud så fort. Det har varit ett ganska bra läsår. Men jag har samtidigt börjat tvivla på mig själv mer och mer. Känner inte att jag orkar plugga så mycket som det krävs för att klara av utbildningen. Just nu har jag fem omtentor som bara ligger och surar. En är så gammal som knappt tre år.

Var hos min läkare härom dagen och vi kom överens om att jag borde byta medicin. Nu är det mer noradrenalin som gäller. Ska ge mig mer energi och motivation. Har tagit den i en vecka nu, och det enda som händer är att jag sover riktigt bra. Alltså sover lätt 12 timmar plus en nap på dagen. Det gör ju inte så mycket nu, och jag tror att det är en sån grej som går över med tiden. Detta kan nog bli bra. Kanske blir det så att jag orkar plugga mer med denna medicin? Vågar inte ropa hej ännu, men jag är försiktigt hoppfull.

Träffade syrran igår vilket var så bra. Vi pratar så bra med varandra. Under året har jag insett att jag måste vara försiktig med de runt mig. De som vill finnas där för mig när jag mår kasst. Det är himla påfrestande att vara en sån person. Jag försöker vara det när jag kan. Frustrationen man upplever när personen i fråga inte blir bättre utan bara ältar och ältar. Jag försöker begränsa mig i hur mycket jag lägger på dom. Visar mer respekt för min mamma och suger inte bara ut all hennes energi som en liten igel. Syrran har alltid varit ganska distanserad och säger åt mig på skarpen att jag måste skärpa mig och sluta älta och gå ut på en promenad, ta en dusch, ät en macka. För hon vet att jag mår dåligt men också att jag vet vad jag kan göra för att må bättre för stunden. Jobbigt men samtidigt vet jag att det hjälper mig.