Någon i en podd pratade om meditation och vad det innebar. I varje persons huvud pågår en konstant dialog. Aptjatter, kallade hon det. Det är alla infall och tankar som dyker upp i huvudet och det finns hos alla, men det innehåller inte någon som helst sanning, utan är bara ett bakgrundsljud som man lever med. "Jag fryser, jag är hungrig, jag är ful, jag är nog inte tillräcklig, hon gillar nog inte mig, kan det där vara gott?" Allt såntdär som passerar ens medvetande mer eller mindre uppmärksammat. Deprimerade eller nedstämda personer tenderar att ge stort utrymme för aptjattret och tror felaktigt att det är sanning.
Meditation går ut på att stänga av ljudet och bara vara i sin kropp utan att processa omgivningen. Personer som har stor erfarenhet av meditation har alltså lättare att styra aptjattret och tar det inte på något större allvar. De är mer sällan deprimerade än personer som inte mediterar regelbundet.
Kontentan är alltså att mindfulness och meditation av olika sorter har förmågan att lindra depression. Det system som är en människa är alltså inte mer komplicerat än att om man slutar lyssna på negativa tankar och fokuserar på verkligheten och nuet, så kan man hjälpa sig själv ur en depression. Självklart är det inte så lätt, och olika personer funkar olika, det har jag all respekt för.
Men jag måste få igång mig själv snart. Jag lever på något sätt i en parallell verklighet där jag inte deltar i livet, utan bara väntar på att få komma in i det. Men jag vet inte hur. Eller jag kanske inte vill. Jag har länge känt att jag tröttnat på att leva i en halvdepression och att inget är på riktigt och inget är på allvar.
Jag vill ha färg i mitt liv och känna känslor och sakna någon och vilja prata med mina vänner. Det finns ingen eld just nu bara. Jag ska försöka tända den.
