Lista

Eftersom jag nu har en blogg så får jag ju skriva precis vad jag vill i den och då tänker jag skriva en lista! Något väldigt banalt, men ack så intressant. Denna hittade jag hos Regina.

vad har du på dig? Leggings och vitguld-randing, stickad tröja.
hur mår du? Glad och hungrig med inslag av seghet i huvudet av modellen "bakis igår".
vad önskar du just nu? Att min strategikurs kunde hoppa över från läroboken och in i mitt huvud.
vad ska du göra imorrn? Skriva dugga och grupparbeta och kanske yoga.
vem saknar du? Lillasyster och pappa.
senaste köp? Öl i fredags natt.
vad skrattade du senast åt? Med en fin kille. Åt mitt vingliga cyklande.
vad grät du senast åt? Monica Z! Helt otippat. Störtbölande verkligen.
vad läser du just nu? Massa olika. Hemligheten, Den nionde insikten, Pers of Being a Wallflower, Frihet.
senast sedda film? Great Gatsby. Stor besvikelse. 
vem var den senaste som ringde dig? Min pluggbästis Johan. 
senast 3 inkomna sms? "Jag kommer nog 13.30" "Det var du som valde! Detsamma!" "Jag är hemma :)"
vad stod det i ditt senaste skickade sms? "Cool! Kommer strax efter 10".

Otillräckligheten

Jag känner mig inte felplacerad. Allt känns så tudelat. I vissa sammanhang känner jag mig hur bekväm och jordad som helst, medan i andra har jag tappat fotfästet och allt vad självförtroende heter. Till de senare sammanhangen räknar jag mycket av den interaktion jag har med andra inom mitt program som jag inte känner alls eller speciellt mycket. Jag krymper i storlek mer och mer för varje liten negativ sak som jag upplever. Jag kan inte uttrycka det jag vill och ingen förstår vad jag menar. Jag blir mindre och mindre och sämre och sämre och till slut vill jag bara försvinna in under stolen och låtsas som att jag inte finns.

Varför är det såhär? I de andra sammanhangen som involverar folk jag gillar och som förstår mig och ger mig ett utbyte är jag som en helt annan person. Färgglad och uttrycksfull och känslosam och högljudd. Men så kommer den gråa musen tillbaka som inte kan formulera sig, inte stå för sina åsikter, knappt vågar höra sin egen röst. Så upptagen att tänka på hur andra uppfattar mig att jag inte ens hinner lyssna på vad någon annan säger och kan inte följa med i deras tankebanor.

Den onda cirkeln bara snurrar på. Det finns inget slut förutom att lämna rummet och dyka ner i en välkänd famn och få tillbaka min färg.

Men jag måste erkänna för mig själv att jag har kommit en liten bit upp ur det gråa jämfört med hur jag varit för säg ett år sedan eller mer. På en föreläsning i veckan, med hela min årskurs och den över mig, och kommenterade på det som föreläsaren pratade om. Och fick medhåll från olika håll i publiken.

Positiv riktning?

Blöta filten

En ny person har gjort entré i mitt liv, och jag har tagit helt slut. Jag har hört talas om dessa energitjuvar som gömmer sig här och var, men faktiskt aldrig råkat ut för en förrän nu. Vi arbetar ihop i ett projekt som löper över hela detta läsår, och jag blir lite bekymrad av detta.

Till en början maskerades energitjuvandet med entusiasm och driv. Jag var glad att det kommit in en i gänget som tog initiativ och plats, nu får jag ångest varje gång telefonen ringer eller ett sms ploppar in. En påminnelse om ett mail som inte ens legat i min inkorg i 10 minuter, en trippelbekräftelse om mötet ska bli av, ett önskemål om att få kopior av mina mailkonversationer och få vara med på mina andra möten.

JAG

GÅR

AV

Jag förstår att jag måste ta tag i det här, men jag vet inte hur. Personen måste vara kvar, och vi har ett knappt år framför oss då vi måste kunna arbeta ihop. Jag har börjat bete mig otrevligt och avvisande för att akut skapa lite luft runt mig, men det är inte hållbart. Klickar bort samtal och låtsas inte om alla mail.

Kanske måste jag bara lära mig hur jag ska hantera situationen. Att jag alltid måste vara tydlig med var gränserna går, mina egna behov av plats och inte låta hen ta kontrollen över mig. Något som är positivt med denna person är att jag tror att hen skulle lyssna och inte ta illa upp när jag säger ifrån.

Håll tummarna. För att jag inte ska bli totalt kvävd alltså.

SSRI

Medicineringen är något som upptar min tankekraft ganska mycket. Mer att jag analyserar mitt mående än att jag måste tänka på att ta medicinen. Ofta glömmer jag till och med.. Inte skitbra kanske, men whatever. Det funkar.

Den fyller sitt syfte i och med att jag i princip inte har några som helst dalar längre. Och det är så extremt skönt. Men det känns också tomt. Jag saknar så klart inte att må skit, men jag saknar spannet av känslor. I och med att dalarna är borta så är även topparna också borta.  Förr kunde jag känna irrationell sorg respektive glädje över saker, medan jag nu mest säger "aha vad kul" eller "det löser sig nog". En del av det som jag sett som ett personlighetsdrag hos mig är borta. Moodswingarna. Jag känner ett litet vemod över det, men rationellt vet jag att det är något positivt.

Sen är det ju biverkningarna också. Shit pommes vad lång listan är!! Jag har upplevt diverse i olika perioder. Första vändan av den högre dosen var de mycket starkare. Jag vaknade med panik mitt i natten och spydde av adrenalinkicken, för att nämna det jobbigaste. Denna vända är det lugnare. Men satan vad jag svettas. Blir blöt av den inte speciellt ansträngande turen till skolan. Och sexlusten är som bortblåst. I och med att jag är singel så är det ju ingen förutom jag som märker det, men det är lite trist.

Summan av dessa tankar är väl att jag är otroligt tacksam över att det finns läkemedel som Zoloft och Sertralin, men samtidigt känner jag en tomhet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Eller om jag måste hantera den. Det finns ju fördelar och nackdelar med SSRI helt klart, och jag är helt övertygad av att i mitt liv just nu så väger fördelarna över.

Snuvan

Hur skriver man ner känslorna på papper? Jag läser så mycket böcker, bloggar, magasin, nätkrönikor, lyssnar på poddar, när det pratas känslor och jag kommer på mig själv med att sitta och hålla med. Så jag tänkte att jag skulle uttrycka mig i ord jag med. Men jag är bättre på att prata. Och det är ju ord det med så klart, men av en annan sort än det skrivna.

Kanske ska jag skriva mer konkret? Riktiga händelser, riktiga personer. Det känns läskigt att bli funnen av folk jag känner. Har tidigare tycker att de som är anonyma bloggare är lite fegisar, men hallå? Sjukt obehagligt ju. Jag ska fnula på saken. Det kanske kommer nåt snart.

Snuvig är jag också. I vänster näsborre. Förutom allt det andra som dunderförkylningen innebär alltså. Sandpapper i halsen. Varmt huvud. Gnälligheten. Så jag tar några bullar till nu, bara så ni vet.