Ursprunget

Jag har ångest rätt ofta. Men jag funderar hur mycket det beror på att jag skapat mig en definition av hur det känns att ha ångest och kan känna efter. Innan jag visste att jag hade ångest så hade jag ju technically inte ångest ju.

Ja. Bara det. Hej ångesten!

Kontraster

Idag är jag på bra humör. Skrattar hög och så. Inget ångestnyp i magen. Det enda nypet är hunger, och det kan jag ju lösa med en macka. Kung.

Grinolle

Det här med att man alltid börjar gråta när man är arg och vill verka samlad och hård? Totalt värdelöst.

Röv.

Handen i fickan fast jag bryr mig

Tidig morgon och jag sitter och panikpluggar inför en presentation av energieffektivisering som jag inte förstår över huvudtaget. Veronica Maggios nya har jag i öronen för att väga upp en i övrig rätt bajsig morgon. Men jag blir ledsen.

Hennes låtar... Dom är så hårda. Hon är så hård mot sig själv och allt runt henne. Hädanefter ska jag vara bra för dig och Alla dom som jag känner är fulla av lögner och jag har svårt att förstå om dom är mina vänner och Jag vill hellre vara bordgjord än att vara ensam. Jag tänker att hon måste ta hand om sig själv och att hon förtjänar så mycket bättre. Jag tror att jag identifierade mig mycket med hennes förra skiva, och nu identifierar jag mig inte alls. Jag tycker synd om henne typ? Men det kanske inte handlar om henne, utan är ett sätt att bearbeta sånt som hon upplevt.

Jaja kontentan av detta är väl att jag blir ledsen av hennes musik men det jag ville var att få bli hoppfull av den.

I badet

Nattbad på landet utanför Bryssel. Kände mig som 19 år gammal igen. Åh.

Lista

Eftersom jag nu har en blogg så får jag ju skriva precis vad jag vill i den och då tänker jag skriva en lista! Något väldigt banalt, men ack så intressant. Denna hittade jag hos Regina.

vad har du på dig? Leggings och vitguld-randing, stickad tröja.
hur mår du? Glad och hungrig med inslag av seghet i huvudet av modellen "bakis igår".
vad önskar du just nu? Att min strategikurs kunde hoppa över från läroboken och in i mitt huvud.
vad ska du göra imorrn? Skriva dugga och grupparbeta och kanske yoga.
vem saknar du? Lillasyster och pappa.
senaste köp? Öl i fredags natt.
vad skrattade du senast åt? Med en fin kille. Åt mitt vingliga cyklande.
vad grät du senast åt? Monica Z! Helt otippat. Störtbölande verkligen.
vad läser du just nu? Massa olika. Hemligheten, Den nionde insikten, Pers of Being a Wallflower, Frihet.
senast sedda film? Great Gatsby. Stor besvikelse. 
vem var den senaste som ringde dig? Min pluggbästis Johan. 
senast 3 inkomna sms? "Jag kommer nog 13.30" "Det var du som valde! Detsamma!" "Jag är hemma :)"
vad stod det i ditt senaste skickade sms? "Cool! Kommer strax efter 10".

Otillräckligheten

Jag känner mig inte felplacerad. Allt känns så tudelat. I vissa sammanhang känner jag mig hur bekväm och jordad som helst, medan i andra har jag tappat fotfästet och allt vad självförtroende heter. Till de senare sammanhangen räknar jag mycket av den interaktion jag har med andra inom mitt program som jag inte känner alls eller speciellt mycket. Jag krymper i storlek mer och mer för varje liten negativ sak som jag upplever. Jag kan inte uttrycka det jag vill och ingen förstår vad jag menar. Jag blir mindre och mindre och sämre och sämre och till slut vill jag bara försvinna in under stolen och låtsas som att jag inte finns.

Varför är det såhär? I de andra sammanhangen som involverar folk jag gillar och som förstår mig och ger mig ett utbyte är jag som en helt annan person. Färgglad och uttrycksfull och känslosam och högljudd. Men så kommer den gråa musen tillbaka som inte kan formulera sig, inte stå för sina åsikter, knappt vågar höra sin egen röst. Så upptagen att tänka på hur andra uppfattar mig att jag inte ens hinner lyssna på vad någon annan säger och kan inte följa med i deras tankebanor.

Den onda cirkeln bara snurrar på. Det finns inget slut förutom att lämna rummet och dyka ner i en välkänd famn och få tillbaka min färg.

Men jag måste erkänna för mig själv att jag har kommit en liten bit upp ur det gråa jämfört med hur jag varit för säg ett år sedan eller mer. På en föreläsning i veckan, med hela min årskurs och den över mig, och kommenterade på det som föreläsaren pratade om. Och fick medhåll från olika håll i publiken.

Positiv riktning?

Blöta filten

En ny person har gjort entré i mitt liv, och jag har tagit helt slut. Jag har hört talas om dessa energitjuvar som gömmer sig här och var, men faktiskt aldrig råkat ut för en förrän nu. Vi arbetar ihop i ett projekt som löper över hela detta läsår, och jag blir lite bekymrad av detta.

Till en början maskerades energitjuvandet med entusiasm och driv. Jag var glad att det kommit in en i gänget som tog initiativ och plats, nu får jag ångest varje gång telefonen ringer eller ett sms ploppar in. En påminnelse om ett mail som inte ens legat i min inkorg i 10 minuter, en trippelbekräftelse om mötet ska bli av, ett önskemål om att få kopior av mina mailkonversationer och få vara med på mina andra möten.

JAG

GÅR

AV

Jag förstår att jag måste ta tag i det här, men jag vet inte hur. Personen måste vara kvar, och vi har ett knappt år framför oss då vi måste kunna arbeta ihop. Jag har börjat bete mig otrevligt och avvisande för att akut skapa lite luft runt mig, men det är inte hållbart. Klickar bort samtal och låtsas inte om alla mail.

Kanske måste jag bara lära mig hur jag ska hantera situationen. Att jag alltid måste vara tydlig med var gränserna går, mina egna behov av plats och inte låta hen ta kontrollen över mig. Något som är positivt med denna person är att jag tror att hen skulle lyssna och inte ta illa upp när jag säger ifrån.

Håll tummarna. För att jag inte ska bli totalt kvävd alltså.

SSRI

Medicineringen är något som upptar min tankekraft ganska mycket. Mer att jag analyserar mitt mående än att jag måste tänka på att ta medicinen. Ofta glömmer jag till och med.. Inte skitbra kanske, men whatever. Det funkar.

Den fyller sitt syfte i och med att jag i princip inte har några som helst dalar längre. Och det är så extremt skönt. Men det känns också tomt. Jag saknar så klart inte att må skit, men jag saknar spannet av känslor. I och med att dalarna är borta så är även topparna också borta.  Förr kunde jag känna irrationell sorg respektive glädje över saker, medan jag nu mest säger "aha vad kul" eller "det löser sig nog". En del av det som jag sett som ett personlighetsdrag hos mig är borta. Moodswingarna. Jag känner ett litet vemod över det, men rationellt vet jag att det är något positivt.

Sen är det ju biverkningarna också. Shit pommes vad lång listan är!! Jag har upplevt diverse i olika perioder. Första vändan av den högre dosen var de mycket starkare. Jag vaknade med panik mitt i natten och spydde av adrenalinkicken, för att nämna det jobbigaste. Denna vända är det lugnare. Men satan vad jag svettas. Blir blöt av den inte speciellt ansträngande turen till skolan. Och sexlusten är som bortblåst. I och med att jag är singel så är det ju ingen förutom jag som märker det, men det är lite trist.

Summan av dessa tankar är väl att jag är otroligt tacksam över att det finns läkemedel som Zoloft och Sertralin, men samtidigt känner jag en tomhet som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Eller om jag måste hantera den. Det finns ju fördelar och nackdelar med SSRI helt klart, och jag är helt övertygad av att i mitt liv just nu så väger fördelarna över.

Snuvan

Hur skriver man ner känslorna på papper? Jag läser så mycket böcker, bloggar, magasin, nätkrönikor, lyssnar på poddar, när det pratas känslor och jag kommer på mig själv med att sitta och hålla med. Så jag tänkte att jag skulle uttrycka mig i ord jag med. Men jag är bättre på att prata. Och det är ju ord det med så klart, men av en annan sort än det skrivna.

Kanske ska jag skriva mer konkret? Riktiga händelser, riktiga personer. Det känns läskigt att bli funnen av folk jag känner. Har tidigare tycker att de som är anonyma bloggare är lite fegisar, men hallå? Sjukt obehagligt ju. Jag ska fnula på saken. Det kanske kommer nåt snart.

Snuvig är jag också. I vänster näsborre. Förutom allt det andra som dunderförkylningen innebär alltså. Sandpapper i halsen. Varmt huvud. Gnälligheten. Så jag tar några bullar till nu, bara så ni vet.

Höstkapitlet

I måndags hade jag sista snacket med psykolog-Karin och det var skönt. Jag gick dit och kände nån form av prestationsångest över att jag inte hade något jag ville prata om men kom på sen att det aldrig är ett problem när jag är med henne. Nu har vi ingen träff inplanerad, men känner mig trygg i att jag har hennes nummer i telefonen och att jag får ringa när jag vill.

Så nu börjar höstkapitlet! Jag är orolig inför att ta mig an skolan igen, för min inställning att "plugga suger" sitter som gjuten. Nu får jag inte ens ångest över det, för jag skiter bara i det och lagar mat och bakar och syr och kollar Idol. Jag mår inte dåligt alls, men motivationen är definitivt inte här just nu. Vi får se vad som händer nästa veckan när föreläsningarna drar igång och jag inte är ensam i lägenheten längre.

Men jag är samtidigt väldigt taggad på att börja nya kurserna. Det är ju en sak med gamla skitkurser som släpats med allt för länge... Strategi och energiresurser blir det! Och jag åker till Bryssel i slutet av september för att hälsa på en superkompis tillsammans med en annan superkompis. Och så är det jul om knappt fyra månader. Livet är uthärdligt!

Tillbaks i dyngan!

Nu är jag tillbaka i pluggstaden och har inte lyckats plugga det allra lillaste. Eller jo, har öppnat några artiklar jag vill läsa inför skrivandet. Deadline var i måndags och jag sitter och målar naglarna. Slappt! Är så trött att jag inte ens orkar ha ångest. Och sen ska vi inte ens tala om tentaplugget till nästa vecka. Hejåhå.

Har nu någon tanke om att jag ska blogga under hösten för att se hur jag mår och hanterar skolan och det sociala (och håll tummarna: KÄRLEKEN). Tror också att jag behöver något ställe att formulera mig och babbla på som när jag är hos min terapeut. Psykolog-Karin sa att jag skulle prova att skriva och det kan väl gå an. Hon säger mycket klokt den kvinnan. Senast jag satt i hennes fåtölj var i förra veckan i torsdags och då ville jag bara springa därifrån och leva. Kliade i fötterna och fingrarna efter att få lägga ältandet åt sidan och hänge mig till vad som helst. Jag har hört att det är när man tröttnat på sitt eget ältande som man är på väg åt rätt håll och det ligger det ju något i. 

Så jag börjar den här höstterminen på rätt humör. Inkorgen må vara full av jobbigheter att ta tag i och årskurs fyra utlovar många timmar övertid, men jag är taggad!