Enkelspårig

Mitt i natten är alla problem tusen gånger större än vad dom är i dagsljus. Känt faktum, men det hjälper inte när man ligger i en knölig säng med hjärtklappning och klockan tickar på. Eller problemen är egentligen lika stora som dom brukar, bara att man inte kan hantera dem eftersom det är mitt i natten. Alla sover, affärerna är stängda, kundtjänsterna ligger nere för natten och vännerna hör inte av sig.

De senaste nätterna har jag faktiskt lyckats sova utan att ta en enda sömntablett. Helt sjukt!! Ibland utan ångestdämpande också! Det måste bero på nya medicinen. Sover himla bra på morgonen också... Skulle faktiskt kunna sova hela dagen om jag fick. Kontentan är iaf att jag tror att jag och medicinen kommer att komma väl överens. Vågar inte ropa hej, men som sagt, försiktigt hoppfull.

Tillbaka?

Nu har jag sommarlov och ganska lite att göra. Minns inte varför jag slutade skriva. Det hann nog aldrig bli en vana, och därför försvann det ur mitt huvud så fort. Det har varit ett ganska bra läsår. Men jag har samtidigt börjat tvivla på mig själv mer och mer. Känner inte att jag orkar plugga så mycket som det krävs för att klara av utbildningen. Just nu har jag fem omtentor som bara ligger och surar. En är så gammal som knappt tre år.

Var hos min läkare härom dagen och vi kom överens om att jag borde byta medicin. Nu är det mer noradrenalin som gäller. Ska ge mig mer energi och motivation. Har tagit den i en vecka nu, och det enda som händer är att jag sover riktigt bra. Alltså sover lätt 12 timmar plus en nap på dagen. Det gör ju inte så mycket nu, och jag tror att det är en sån grej som går över med tiden. Detta kan nog bli bra. Kanske blir det så att jag orkar plugga mer med denna medicin? Vågar inte ropa hej ännu, men jag är försiktigt hoppfull.

Träffade syrran igår vilket var så bra. Vi pratar så bra med varandra. Under året har jag insett att jag måste vara försiktig med de runt mig. De som vill finnas där för mig när jag mår kasst. Det är himla påfrestande att vara en sån person. Jag försöker vara det när jag kan. Frustrationen man upplever när personen i fråga inte blir bättre utan bara ältar och ältar. Jag försöker begränsa mig i hur mycket jag lägger på dom. Visar mer respekt för min mamma och suger inte bara ut all hennes energi som en liten igel. Syrran har alltid varit ganska distanserad och säger åt mig på skarpen att jag måste skärpa mig och sluta älta och gå ut på en promenad, ta en dusch, ät en macka. För hon vet att jag mår dåligt men också att jag vet vad jag kan göra för att må bättre för stunden. Jobbigt men samtidigt vet jag att det hjälper mig.