Jag känner mig inte felplacerad. Allt känns så tudelat. I vissa sammanhang känner jag mig hur bekväm och jordad som helst, medan i andra har jag tappat fotfästet och allt vad självförtroende heter. Till de senare sammanhangen räknar jag mycket av den interaktion jag har med andra inom mitt program som jag inte känner alls eller speciellt mycket. Jag krymper i storlek mer och mer för varje liten negativ sak som jag upplever. Jag kan inte uttrycka det jag vill och ingen förstår vad jag menar. Jag blir mindre och mindre och sämre och sämre och till slut vill jag bara försvinna in under stolen och låtsas som att jag inte finns.
Varför är det såhär? I de andra sammanhangen som involverar folk jag gillar och som förstår mig och ger mig ett utbyte är jag som en helt annan person. Färgglad och uttrycksfull och känslosam och högljudd. Men så kommer den gråa musen tillbaka som inte kan formulera sig, inte stå för sina åsikter, knappt vågar höra sin egen röst. Så upptagen att tänka på hur andra uppfattar mig att jag inte ens hinner lyssna på vad någon annan säger och kan inte följa med i deras tankebanor.
Den onda cirkeln bara snurrar på. Det finns inget slut förutom att lämna rummet och dyka ner i en välkänd famn och få tillbaka min färg.
Men jag måste erkänna för mig själv att jag har kommit en liten bit upp ur det gråa jämfört med hur jag varit för säg ett år sedan eller mer. På en föreläsning i veckan, med hela min årskurs och den över mig, och kommenterade på det som föreläsaren pratade om. Och fick medhåll från olika håll i publiken.
Positiv riktning?
No comments:
Post a Comment